I förordet till 1914 års utgåva av denna novellsamling väljer Leon Bloy att benämna sig själv enragé volontaire, vilket ungefär betyder frivilligt förbannad. Det får anses vara ett slående epitet. Berättelserna publicerades ursprungligen i tidskriften Gil Blas mellan 22 juli 1893 och 6 april 1894. De föreligger nu för första gången i svensk språkdräkt. I dessa finner vi vad som är utmärkande för Bloy: raseriet, fattigdomen och den religiösa ångesten. Den som uppskattar dekadent eller gotisk litteratur har här att läsa.

Bloy gräver djupt i människan och då främst i det lägsta av det låga. I berättelserna finns det knappast ett brott som inte behandlas: otrohet, barnamord, fadersmord, incest, kannibalism, et cetera. Bloy skyr det ljumma och mediokra, vilket är tydligt i det överlastade och inte sällan vulgära språket. Sida efter sida bespottas den tarvliga människan och det allmänna förfallet. Sammantaget formar novellerna en berättelse om den fullkomliga likgiltigheten, en berättelse om hur lite vi betyder för varandra.

Denna morbida humorvärld, som är Bloys, bjuder samtidigt på finess och variation. I en av novellerna går huvudpersonen i polemik med en för oss välbekant apparat: ”Det är min fasta förvissning att det är omoraliskt att tala med varandra på långt avstånd, och att detta instrument är en helvetisk manick […] den vanärar Ordet själv”.