Året är 1935, en ung läkare vid namn Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Expeditionen ska ta sig an utmaningen att bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg, något som ingen har lyckats med förut. Stephen fick sin plats i expeditionen efter att dess tidigare läkare hastigt avlidit och de behövde en ersättare. Han är en duktig bergsklättrare men är dåligt påläst och kan väldigt lite om regionen.

De följer i spåren av en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof och fem män miste livet. När de väljer att försöka bestiga Kanchenjunga från den södra vägen, samma väg den tidigare expeditionen tog, får Stephen onda aningar. Mörkret tätnar ju högre upp de kommer och det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen som envist fortsätter. De får kämpa mot vädrets makter, olyckor, höjdsjuka, utmattning och ensamhet. Berget känns nästan som en levande organism som ondsint piskar inkräktare med snöstormar.

Miljöbeskrivningarna känns levande och trovärdiga och det är intressant att iaktta hur miljöer och förhållanden påverkar individerna. Finns ondskan där ute eller är den i oss själva. Expedition Kanchenjunga är en spännande skräckroman. Det obehagliga och oförklarliga smyger sig långsamt på expeditionen och läsaren och rädslan trappas upp hela tiden, så som en bra spökhistoria ska vara.

Efter Evigt natt har jag otåligt väntat på Michelle Pavers nästa vuxenroman, samtidigt som jag bävat för att den kanske inte skulle vara lika bra som den förra. Men Michelle Paver har lyckats och har nu skrivit två av nutidens bästa spökhistorier.