Jojo är tretton år och växer upp i en trasig och fattig familj i Mississippi. Hans pappa är vit men hans farfar accepterar inte Jojos afroamerikanska mamma Leonie och lillasyster Kayla. När pappan hamnar i fängelse får de tre bo på morföräldrarnas lilla bondgård. Leonie orkar inte med ansvaret för sina barn utan lämnar bondgården till och från för att missbruka droger.

Jojos mormor är döende i cancer men morfar Pop tar hand om barnen på sitt praktiska och jordnära sätt. Jojo är Kaylas stora trygghet och Pop är Jojos trygghet. När barnens pappa har avtjänat sitt straff tar Leonie med sig barnen och en väninna för att hämta hem honom. Bilresan går i drogernas tecken och är nära att sluta i katastrof.

Jojo är bokens berättarröst men även mamma Leonie samt en pojke som Pop lärde känna i unga år. En pojke som p.g.a. svält stal mat och hamnade i fängelse med slavliknande arbetsförhållanden. Där fanns även Pop som på alla sätt försökte skydda pojken. Pojken representerar de dödas röst och hans historia vävs in i berättelsen.

De dödas sång är en bok som berör mig. Jesmyn Ward skildrar rasism, hopplöshet och fattigdom men också kärleken inom en familj som kämpar för sin överlevnad.

Jesmyn Ward växte själv upp i Mississippi och är den första i släkten som gick på college. Hon är professor i engelska och bestämde sig för att bli författare för att hylla sin lillebror som blev dödad av en rattfyllerist. Boken ”Rädda varje spillra” från 2011 är delvis inspirerad av hur hennes familj blev drabbad av orkanen Katrina. Den och ”De dödas sång” har båda tilldelats amerikanska bokbranschens prestigefulla pris, National Book Award.