Författaren Julia Svanberg växte upp i Karlshamn men kände redan som barn att hon ville ut i världen. Reslusten tog henne bland annat till Spanien, Kuba, Ecuador och Peru. Tills slut kom hon till Colombia och en liten by högt uppe bland bergen. Där blev hon kvar i åtta år och var verksam som kaffebonde.

Vardagsliv i Colombia

Candelarias hus är en roman om svenska Ellen med mycket hämtat ur Julias egen historia. Boken är en följd av Julias blogg "Mammas machete" som hon skrev under sin tid i Colombia. Att leva i ett av världens farligaste länder är komplicerat. Julia lyckas väl beskriva Ellens fascination över hur människorna hanterar vardagens besvärligheter. Unga män som tar värvning och försvinner hemifrån. Konflikten mellan gerilla och militär. Att få intäkterna från kaffeodlingarna att räcka till trots alla mellanhänder som ska ha sitt. Att kämpa för att driva det kooperativa vattenverket själva. Kan man lita på företagens löften om att vattnet blir renare om de tar över? Eller blir det bara dyrare för gemene man?

Närheten till naturen

De boende känner alltid en viss oro i tillvaron men säger också: ”Du behöver lära dig att göra något bättre av din tid än att vara rädd för saker som kanske ändå inte händer på tiotusen år”. De fiktiva människorna i romanen lever helt nära naturen och på en otroligt vacker plats. Trots bristen på skolor, sjukvård, sophämtning och fungerande vattenledningar är man stolt över sin by och vad man åstadkommer. När det ska göras plats för en turistanläggning vill man ogärna flytta. Ellen visar sin son att det går att leva ett liv utan bekvämligheter, på en ödslig plats som erbjuder så mycket annat av värde.

Candelarias hus är inte bara en bok som ger mig Ellen och hennes colombianska vänners berättelser. Det är också en bok som får mig att fundera över mina egna behov av bekvämligheter. Skulle jag klara av att leva som de gör? Gemenskap och omtanke om varandra kanske väger upp?